Inomhusdag
Nu måste jag bara ta en paus i städandet och protokollskrivandet. Jag har av någon outgrundlig anledning fått så himla ont i en tå så några hundpromenader vågar jag mig inte på. Det känns jättelöjligt att låta sig hindras av en ynka liten tå, men minsta lilla det tar på fel sätt så skjuter det som blixtar från tån genom foten. Jag fattar inte vad som hänt men det är väl gudarnas sätt att säga: Tro inte att allt är frid och fröjd nu bara för att axeln är så mycket bättre!
Fina Gamm-Pinto ❤️
Pinto framför vår lekstuga. I den har min morfar, min mamma, jag och mina barn lekt som små.
Helgen går då i raketfart som vanligt ändå. Igår jobbade jag och sedan på kvällen blev det såklart mellomys i vanlig ordning. Och idag är det då alltså städning och renskrivning av protokoll från torsdagens styrelsemöte som gäller. När jag städade hittade jag en bild på min första hund Pinto och blev plötsligt väldigt nostalgisk.
Pinto var en engelsk springer spaniel som, skulle det visa sig, inte var speciellt rastypisk. Vi köpte honom från uppfödaren när han var ett år gammal. Själv gick jag i femman och var överlycklig. Pinto kallades redan som valp för gamm-Pinto. Han var nämligen otroligt lugn och snäll och förståndig. Aldrig att han ställde till något bus eller kaxade och testade om han kunde ta över ledarskapet. Första året trodde vi inte ens att han kunde skälla.
Pinto blev verkligen min trogna vän som jag berättade ALLT för. Han satt och väntade på gården när jag kom hem med skolbussen och han följde mig ut till vårt gamla uthus när jag (grymt mörkrädd) skulle hämta in ved eller fylla på hundfoder.
När Pinto till slut fick vandra vidare till de evigt gröna ängarna köpte min mamma så småningom en till engelsk springer spaniel i tron att han skulle varsa lika snäll och lugn och förståndig. Det var först då vi insåg hur speciell Pinto varit. För Ludde var en typisk springer. Överenergisk, alltid redo för roligheter och inte alltid intresserad av att göra som matte säger. 😊
//Maria
